IPRED-lagen hur har den fungerat sedan den infördes?

Så nu har IPRED-lagen varit igång några månader och det är dags att börja utvärdera hur det har fungerat. Enligt medieindustrin så har den fungerat bra, försäljning har ökat och alla verkar nöjda och glada.

Men om vi istället för att lyssna på medieindustrin och lita blint på att vad de säger är sant, tittar på vad som faktiskt har hänt med mängden trafik på internet. Där vi med stor säkerhet kan hävda att den största mängden trafik består av just fildelning, just för att det ofta är stora filer som skickas mellan människor och därmed tar upp en mycket större procent än vanlig surfning.



Så kan vi klart och tydligt se att införandet av IPRED faktiskt hade en påverkan på fildelningen när den infördes i April, så långt allt väl för medieindustrin.

Men det höll inte i sig så länge som vi också kan se. Idag är vi tillbaka på nivåerna som var innan IPRED och stadigt på väg uppåt.

Så slutsaten om man tittar på vad som faktiskt har hänt är?
Ja det beror förstås på vem man frågar, Medieindustrin kommer säkerligen säga att det är en enorm framgång (fast jag tror att de i hemlighet sitter på sina kontor sitter och är sjukt nervösa för hur de ska kunna behålla sina jobb, skivbolagsfolk alltså, inte artister, för dom går det bra för faktiskt så tjänar de mer pengar än förut ungefär samma mängd pengar som går in men fördelning av dem har ändrats till artisternas fördel).

Min slutsats däremot är rätt enkel.
Vilket fruktansvärt slöseri med pengar, det finns såklart inga siffror på hur mycket som har spenderats på att lobba igenom bland annat IPRED och liknande lagar runt om i världen. Men det lär vara åtskilliga miljarder. För nånting som inte ens fungerar ett år. Hade det inte varit bättre att ge artisterna de pengarna istället?

Och återigen så undrar jag hur lång tid det ska ta innan skivbolagen börjar förstå att plastskivor är ett i praktiken dött medium, precis som kassetter eller LP-skivor.

Det går att tjäna pengar på musik även idag, men inte om man benhårt sitter och vägrar inse att marknaden förändras och det gäller att hänga med i svängarna.

Jag tror de flesta stora skivbolagen kommer gå i graven inom en 10års period, just för sin vägran att ens försöka anpassa sig. Mindre skivbolag med nya fräscha affärsidéer kommer dock att fortsätta finnas kvar och tjäna pengar.

Vi är i en övergångsperiod nu men många har fortfarande inte lämnat startfållan.

(och ja jag vet att man fildelar så fort man är på internet över huvudtaget, men nu väljer jag att använda den terminologi som gemene man använder :) )

Lär er skilja på sak och person

En väldigt tänkvärd krönika av Fridah Jönsson, den sätter verkligen fingret på nånting som saknas hos väldigt många idag, nät-etikett, hur man behandlar andra människor på nätet till skillnad mot ute i "köttvärlden". Att människor som beter sig illa där ute i "verkligheten" beter sig illa på nätet kan jag förstå, men när Arvid Svensson 40, älskad familjefar, går ut på nätet och kallar andra för allsköns olika saker som inte passar sig att upprepa här, så får jag en väldigt blandat känsla av häpnad och fascination över hur människan egentligen är funtad. Förvånad och förskräckt var det väldigt länge sen jag slutade bli, tyvärr.

Lär er skilja på sak och person

Jag googlade mig själv häromdagen. Vi kan väl säga som så att alla träffar inte direkt var positiva. Det är väldigt många som läser mina kolumner, mina krönikor och min blogg trots att de hatar mig. Detta är ju otroligt fascinerande.

Många av dem kommenterar mina kolumner på Metro.se. Folk kallade mig "gnälligt fläskberg" när jag klagade över att en Lindex-kollektion bara gjordes upp till storlek M. Folk skrev att jag var "avundsjuk" för att inga pedofiler lägger till mig på msn. Folk tyckte synd om mig för att jag "aldrig får ligga" när jag skrev om myten att killar blir creddiga när de har många brudar.

Trots att det kan vara ganska roligt med folk som verkligen tror att det är så här (jag har storlek 38-40, och hade jag velat bli kontaktad av pedofiler och hade jag velat ligga mer så hade jag haft ett konto på Playahead.se.), så är det också väldigt, väldigt jobbigt.

För tyvärr blir det så att om man skriver och skriver och skriver och till slut är nöjd med resultatet, då dör lite av ens stolthet över det när folk vecka efter vecka bara skriver värdelösa saker om det. Jag hatar allt vad kritik, feedback och respons heter (så fort det är "något jag kan bli bättre på" så upplever jag det alltid som att det betyder att jag är kass), men de här människorna ger ju inte direkt den mest konstruktiva kritiken i stan.

De klagar ju bara på MIG. Det är ju aldrig fråga om att jag har skrivit en sugig krönika eller att kolumnen är motsägelsefull eller något sådant. Deras sågningar handlar bara om hur dum i huvudet, ful och värdo JAG är.

Så nu när vi står här på randen till 2010-talet, så vill jag ta tillfället i akt och skriva några rader till alla därute som får någon konstig kick av att skriva elaka saker i kommentarsfält:

Hej haters. Jag vet att ni älskar att näthata och att det är ert enda sätt att få utlopp för era känslor, men snälla: Tänk på dem ni skriver till. Vi får ingen som helst glädje av att läsa era kommentarer. Vi får bara ännu större prestationsångest. Och vad vinner ni själva på det? Vad är det egentligen ni får ut av att skriva dumma saker till kolumnister/krönikörer/bloggare?

Det jag önskar mig till nästa decennium är att ni får mycket lyckligare liv. Jag vill att ni ska känna harmoni, glädje och vara trygga i er själva. Jag vill att ni ska hitta någon som älskar er för den ni är, jag vill att ni ska få göra saker ni tycker om, äta god mat, se bra dvd-boxar och lyssna på bra musik. För om ni får det så behöver ni ju inte vara arga på mig och alla andra som redan har det så. Då behöver ni inte hata oss, och då blir alla så mycket gladare.

Och om ni trots detta blir arga någon gång (vilket ni förmodligen blir), så önskar jag att ni köper en boxningssäck. Det finns billiga på Stadium.

Fridah Jönsson

avslutar med en bild som jag tycker är en symbol för en livsstil som många saknar idag, förmågan att kunna slappna av ibland.



Andreas Larsson